Gunnar Nyström har varit en viktig person i tisdagens forskningsseminarier vid Institutionen för nordiska språk i Uppsala. Där började jag själv delta som ny doktorand 1997. Gunnar, som satt med de andra ”lärda”, närmast föredragshållaren, briljerade alltid med sina både djupa och breda kunskaper om mångt och mycket som hade med nordisk språkhistoria att göra. Sina kunskaper och åsikter, hur bestämda de än kunde vara, uttryckte Gunnar ofta lugnt och sansat och med en vänlig min.
2003, när jag ville lära mig mer om älvdalskan, fick jag rådet att ta kontakt med Gunnar. Vi började träffas mer eller mindre regelbundet över en lunch i en restaurang som serverade husmanskost. Detta var början till en lång vänskap och ett långt kollegialt samarbete. Efter några träffar med Gunnar och rustad med åtminstone en liten portion kunskap om älvdalskan åkte jag upp till Älvdalen och bodde i ett utehus hos Greta och Birger, bådadera infödda åsenbor med älvdalska som sitt första och absolut starkaste språk. Detta och framtida besök har tydliggjort för mig hur kraftigt älvdalskan skiljer sig från övriga nordiska språk och hur svårförståelig den är även för folk från grannsocknarna. Samtidigt blev jag varse hur stark älvdalingarnas vilja att bevara älvdalskan var och hur viktigt det var för dem att språket skulle föras över till kommande generationer.
Gunnar föddes i Västerås 1939 och flyttade så småningom till Uppsala för att studera nordiska språk. På 1960-talet bodde han i hos familjen Westling i Kalser (sv. Karlsarvet) i två år. Där fick han vässa öronen och ta fram anteckningsblocket för att göra sina uppteckningar. Gunnar försökte umgås med äldre personer, eftersom dessa hade en stark älvdalska och dessutom talade de den klassiska älvdalskan, d.v.s. den som hade ändrat sig marginellt under århundradena fram till dess och som innehöll älvdalskans egenartiga ordförråd, uttal och grammatisk komplexitet.
Gunnar brukade berätta om sina intressanta diskussioner de brukade ha på kvällarna i huset i Kalser innan de somnade och skulle stiga upp tidigt till arbetet dagen efter. En del diskussioner han hade i Älvdalen kretsade kring älvdalskan och han var imponerad över en del personers kunskaper, tankar och iakttagelser om älvdalska till trots för att dessa personer aldrig har lärt sig så mycket som ett ord älvdalska i skolan eller följt några studier i grammatik på universitetet.
Gunnar brukade uppteckna varsamt och noggrant många av de berättelser och dialoger han fick höra från personer. Så småningom behärskade Gunnar älvdalskan med sitt unika ordförråd, komplexa uttal och grammatik som var typiska för den så kallade klassiska älvdalskan och lät själv som en älvdaling född på 1880-talet. Senare kunde Gunnar genom sitt arbete som chef för ordboken över Sveriges dialekter, diverse forskning, föreläsningar, kurser och böcker föra en del av dessa kunskaper vidare – ett viktigt kulturarv som har gått från ena generation till nästa i flera århundaden. Gunnar har alltid varit beredd att dela med sig dessa kunskaper med mig som doktorand och senare vän och kollega, och även med andra forskare som vände sig till honom och bad om hjälp. Även sakkunskaper om olika kulturella och sociala förhållanden i Älvdalen intresserade Gunnar och han delade gärna med sig dem. Tack vare Gunnars insatser har en del kunskaper om älvdalskan kunnat bevaras till eftervärlden, t.ex. genom sin medverkan i Älvdalsk grammatik, tillsammans med Bengt Åkerberg.
2004 anordnade vi Fuost konferensn um övdalskų (’Första konferensen om älvdalska’), som följdes av två andra, men där ordet konferens byttes ut till den inhemska nybildningen råðstemmen (råðstemną i bestämd form, men inspiration från isländskans ráðstefna). Därefter fick vi i uppdrag av Ulum Dalska att tillsammans med Östen Dahl, Lars Steensland och Bengt Åkerberg bilda Råðdjärum, älvdalska språkrådet och ta fram en enhetlig standardortografi för älvdalskan. Målet var att hitta en stavningsnorm som skulle vara byneutral och som skulle vara enkel att skriva och läsa. Vi träffades regelbundet i sju månader och i februari 2005 la vi fram vårt förslag vid Ulum Dalska:s årsmöte. Råðdjärums ortografi är den vanligaste ortografin som används för att återge älvdalskan i skrift idag. Även där visade Gunnar sin spetskompetens och insyn i detaljer vad gäller olika skillnader och hårfina detaljer vad gäller variation mellan bymålen, älvdalskans struktur och historia, samtidigt som han kunde resonera för en eller annan stavningsvariant och dess implikationer för framtida inlärare och språkbrukare.
2005 höll vi en första universitetskurs i älvdalska i Älvdalen i Uppsala universitets regi. Till detta ändamål gav vi även ut kompendiet Introduktion till älvdalska, som numera finns digitalt på nätet och till vilken Gunnar spelade in en del av kompendiets texter, där han uttalar älvdalskan så autentiskt så ingen älvdaling skulle misstänka honom för att vara en utböling. Senare gav vi även ut häftet Ymsę um övdalskų som är en populärvetenskaplig introduktion till älvdalskan och dess struktur.
Gunnar och jag höll fler kurser, konferenser och studiedagar om älvdalska tillsammans och i samarbete med Ulum Dalska. Fram till sin plötsliga död i juli 2021 stödde Gunnar älvdalskan på olika sätt – om det var genom översättning av poesi eller låtar från svenska, språkstöd till projektet Wilum og Bellum. Gunnar har en hedersplats bland älvdalingar och de som är måna om älvdalskan och dess överlevnad. Många av oss som minns Gunnar hoppas att hans minne kommer att finnas kvar långt framöver och vara en källa till inspiration och till fördjupning i älvdalskan.
Yair Sapir
Universitetslektor i svenska vid Högskolan Kristianstad
Ordförande för Råðdjärum, älvdalska språkrådet
Lämna ett svar