Så gick det till när jag fick upp ögonen för älvdalska

Mitt intresse för det älvdalska språket väcktes 1993, när jag läste språkhistoria vid Lunds universitet. Bland annat fick vi läsa Levanders avhandling från 1909. När jag frågade min handledare, Christer Platzack, om hur älvdalskans syntax (alltså ordföljd) fungerade idag, så fick jag svaret att ingen visste något om den saken, eftersom ingen hade undersökt älvdalskans syntax sedan Levanders dagar. Så då tog jag itu med detta, och med hjälp av Ulum Dalska och Rut ”Puck” Olsson gjorde jag en liten undersökning som jag sedan skrev om i min C-uppsats. Att det i forskarvärlden fanns ett begär efter att få veta mer om älvdalskan visade sig genom att exempel från min lilla uppsats snart dök upp i alla möjliga sammanhang – bland annat citerades den på en konferens i Barcelona 2002.

Min avhandling handlade inte om älvdalska, men 2005 började jag som forskare i projekt ScanDiaSyn (Skandinavisk Dialektsyntax), och sedan dess har jag sysslat en hel del med älvdalskans syntax. 2007 arrangerade jag ett stort fältarbete i Älvdalen (med hjälp av Piotr Garbacz), då 22 forskare från fem länder besökte sju byar och intervjuade 168 älvdalingar. Givetvis kunde vi inte ha gjort detta utan hjälp från Ulum Dalska!

Tillsammans med Piotr Garbacz startade jag också ett älvdalskt kollokvium i Lund för fem-sex år sedan, och sedan dess har några älvdalingar i skånsk exil samlats någon gång per månad vid vår institution i Lund, för att dalska och för att hjälpa oss med forskningen. Gunnar Beronius (Loka), Ulla Lestrell (Åsen), Gunnar Sparr (Våmhus) och Eric Andersson (Lövnäs) är några av dem som har varit med länge. Den här hösten har vi emellertid i uppehåll i kollokviet. Dessutom har jag engagerat mig i kampen för älvdalskans bevarande och försökt lära mig älvdalska så gott jag kan – med stor hjälp av Lars Steensland.

De vetenskapliga artiklar som jag har skrivit om älvdalska har uteslutande varit på engelska, och en kommande bok, som redigeras av Kristine Bentzen i Tromsø och mig själv, är också på engelska. Jag har dock skrivit i Språktidningen om älvdalska (Ge älvdalska en chans!) och också presenterat det älvdalska språket och dess förutsättningar för överlevnad vid olika seminarier, och på Språkrådet (den 22/11 2011). På Språkrådet, som är den myndighet som ansvarar för minoritetsspråken i Sverige, talade jag om hur älvdalskans syntax skiljer sig från svenska, och argumenterade (som vanligt) för att älvdalska är ett språk. Ett av mina föredrag, som delvis handlar om älvdalska, kan man se här:
www.urplay.se/164091

Fram till sommaren 2013 har jag ett eget forskningsprojekt som inkluderar inte bara älvdalska, utan också Zürichtyska, bayerska, schwabiska, frisiska och jiddisch. Det jag studerar närmare i projektet är möjligheten att utelämna subjekt, så som man kan göra med de älvdalska wi̢ð och ið.

Som skåning och språkforskare försöker jag alltså att dra mitt strå till stacken genom att berätta om älvdalskan för språkforskare, journalister, politiker och andra med makt att förändra. För egen del är jag fascinerad av älvdalska som språk, men jag och min familj har också kommit att bli mycket fästa vid Älvdalen och älvdalingarna, och på somrarna brukar vi bo ett par veckor i en stuga i Västäng. Varje år tar det emot när vi ska åka hem till Skåne igen; när vi tagit en sista titt på älven och blomsterängarna känns resan hem lika lång som onödig.

Henrik Rosenkvist, docent i nordiska språk